Igenkänningsfaktorn var hög när Ann-Sofie Johansson föreläste om den östgötska dialekten och dess historia.
– Östgötskan beskrivs ofta som löjlig och bonnig men den är Sveriges äldsta dialekt och är det närmaste ursvenskan vi känner till, säger Ann-Sofie.
Tjärstad Hembygdsförening anordnar uppskattade berättarkvällar och en vacker tisdagskväll i slutet av juni kom ett 90-tal personer till trädgården vid Tignemåla skola för att lyssna till Ann-Sofies föreläsning om Östergötlands språkhistoria. Många i publiken log igenkännande när Ann-Sofie berättade om de fem dragen som är typiska för östgötskan.
– Götamåls-r innebär att när bokstaven ”r” kommer först i ett ord uttalas det i östgötskan som ”w” eller ”o” vilket gör att ordet räv uttalas oäv, förklarar Ann-Sofie. Östgötskan har också tjocka ”l” som påminner om l-ljudet i engelska språket och som är det rätta sättet att säga ”l” efter en konsonant. Vidare tillskrivs substantiv ett kön precis som i franskan och tyskan. I Östergötland är solen och klockan ”hon” medan stolen och bilen är ”han”.
Ann-Sofie berättar också att infinitivformen av verb inte slutar på ”a” utan ”e” i östgötskan och detta betyder att det inte heter baka, äta och sova, utan bake, äte och sove. När det kommer till adjektiv är jag trött, du är trött och hon är trött medan han är trötter.
– Initialt låg den svenska makten i Östergötland och östgötskan var troligen den dialekt vikingarna talade. På 1500-talet ville Gustav Vasa bygga ut Sverige och han bjöd därför hit utbildade fransmän, tyskar, flamländare och holländare som var experter på att bygga upp städer, samhällsstrukturer och lagväsende. Dessa utländska gäster hade med sig ett språk för allt det nya som de konstruerade och de införde ord som svenskan dittills hade saknat, förklarar Ann-Sofie.
”R” i början av ord uttalades snart som det stavades eftersom fransmännen och holländarna inte fick till uttalet på annat sätt och tjocka ”l” byttes ut mot tunna som i franskan och lågtyskan. Det fanns heller ingen motivation att lära in könen på substantiven så föremål kallades ”den” eller ”det” i stället för ”hon” och ”han”. För enkelhetens skull fick ”han” vara lika trött som alla andra och ordet trötter försvann.
– När det kommer till verbets grundform så ligger det bättre i munnen att avsluta ordet ”baka” med ett ”a” i stället för ett ”e”, det kräver inte lika mycket användning av läppar och kinder, säger Ann-Sofie. Det ”finare” folket umgicks i sina kretsar och där utvecklades föregångaren till det vi idag kallar kanslisvenska som ska låta som om man läser högtravande regeringstexter ur en bok. Bönderna höll dock fast vid sin östgötska och därav uppstod känslan av att dialekten var bonnig till skillnad från den svenska som talades i till exempel Stockholm. I generationer har vi fått höra hur ful östgötskan är men din dialekt är din identitet och det finns en orsak till att du pratar just så här på denna plats. Vår dialekt berättar mycket om platsen vi kommer från och det är något vi ska vara stolta över.
Text: Nina Sabel. Foto: Per Svensson Borrud
Läs den bläddringsbara tidningen via länken: https://issuu.com/wahlins/docs/2024-04_juli-aug_kinda_innehall_ok_