Ett digert och fullmatat Amerikaveckan 2019 drar i gång om ett par veckor med historiska vingslag, underhållning och personliga möten.
Text och bild: Gunilla C Johansson
Ett arrangemang som är inne på 6:e upplagan som växer sig allt starkare i Kinda, Ydre och vida världen.
Ättlingar till Peter Cassel, från Kinda, som bor i USA kommer till Amerikaveckan och stannar i hela fyra dagar, ett litet bevis på intresset för rötter och ursprung.
– Peter Cassel och hans familj utvandrade till USA 1845, detta tillsammans med många andra Kindabor. Det var tack vare Peter som emigrantbyrån startade upp i Kisa, där apotekaren Carl-Gustav Sundius administrerade verksamheten. Några av de som fick hjälp av Cassel att ta sig till USA var Andrew Peterson samt hans familj och syskon. De två sällskap som sedermera bildades Peter Casselsällskapet och Andrew Petersonsällskapet tillsammans med Kinda och Ydre kommuner, Vasaorden och ett flertal föreningar står bakom Amerikaveckan berättar Ann-Louise Södersten, projektledare för Amerikaveckan.
Vad tänker du när du ser årets digra program?
– Att det finns ett stort intresse för dels själva Amerikaveckan av de som har direkt koppling. Men även ett intresse för personer som vill veta mer om denna del av vår historia och nutid. Vi har ju alltid rest och flyttat, ibland i större omfattning. Det som gör Amerikaveckan så speciell är att den speglar en tid i vår historia då cirka 10 000 människor från Kinda och Ydre emigrerade till det stora landet i väst under tiden från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. Det vill säga en stor del av befolkningen. Anledningarna till att man beslutade sig för att ta sig till USA varierade. Det gemensamma var drömmen om ett bättre liv. En del som åkte hade inget val, antingen stanna kvar och gå under i svält, för andra att få det ännu bättre än vad man hade det idag. Resan dit var lång och besvärlig. En del kom aldrig fram då man blev sjuk på båtresan och avled. Andra tog sig hela vägen, blev nybyggare i det stora landet och fick ett gott liv. Många av de svenskättlingar som finns i USA är bosatta strax väster om Chicago, Minnesota eller Colorado.
Invigning 20 juli
Emigrantmuséet i Kisa har såväl renoverats som moderniserats och är beläget på övervåningen i samma fastighet som Café Columbia.
Här har Cecilia Sagrén, projektledare, gjort ett fantastiskt arbete med att lyfta fram berättelser och händelser som verkligen berör, varvat med tidstypiska dokument och detaljer. Det var också i denna fastighet som Emigrantbyrån hade sin verksamhet.
Landshövding Carl Fredrik Graf nyinviger muséet den 20 juli, det vill säga under självaste Peter Casseldagen.
Det som känns extra roligt i år är att vi har så många olika aktiviteter utspridda geografiskt i båda kommunerna. Allt från Talkshow i Rydsnäs till guidad båttur med M/S Kind från Hycklinge hamn. Det känns naturligt att det finns aktiviteter runt om då emigrationen satte djupa spår i varje liten by, gård och samhälle.
Programmet för Amerikaveckan finns att hämta på bland annat Kinda Turistbyrå. Det har även delats ut till hushållen i de båda kommunerna.
Erik Haag – konferencier på Amerikaveckan
Hej Erik Haag, du medverkar som konferencier under självaste invigningsdagen av Amerikaveckan.
Vad tänker du kring detta?
– Det känns som en ära och kul att få medverka. Jag ser fram emot att få komma till riktiga emigrantbygder. Själva förlagan till Karl Oskar och Utvandrarna kommer från dessa trakter vilket gör det extra spännande.
Text: Gunilla C Johansson. Bild Privat
– Personligen tycker jag att Amerikaveckan är så intressant då jag har ett stort och starkt historieintresse. Det som fascinerar mig är att det i dag är så många som är intresserade av migrationen till det stora landet Amerika, trots att det hände för så länge sedan. Många personer i trakterna runt Kinda och Ydre är även starkt personligt intresserade av denna tid då man har släktingar som deltog i migrationen, så även delar av min släkt.
Det är med dessa engagemang man hamnar i historiebruk, att historia används och kommer till nytta igen och inte hamnar i någon byrålåda så att säga.
Berätta om din koppling till Amerika.
– Jag har alltså på min farmors sida en rad kusiners barnbarn och barnbarnsbarn i trakterna utanför Boston.
Min farmor som var född 1918 berättade åtskilliga historier om denna tid och hon var riktigt inspirerad av hur stort och fint det var där. Bilden som hon förmedlade var riktigt rosenröd, och det av naturliga skäl. Ofta pratades det bara om de som lyckats, inte om de som gick under.
När jag växte upp så fick inte jag riktigt samma bild av USA då jag matades med bilder och nyhetsrapporteringar om Vietnamkriget.
Vad är det som gör att du har detta brinnande historieintresset?
– För att som det är idag har det inte alltid varit och morgondagen är inte som idag. Vi skriver ständigt historia på ett eller annat sätt. Jag har vuxit upp med historieberättandet och sett Jan Troells
filmer Utvandrarna och såklart så sätter de sina spår.
Är det samma spår som sätter sig med SvT:s Historieätarna och miniserien Bye bye Sverige?
– Ja på ett sätt är det precis som Bye bye Sverige, jag vill fortsätta att berätta historierna så de lever vidare. I programmet Bye bye Sverige tog vi oss tillbaka i historien och den stora utvandringen till Nordamerika och gjorde denna resa i nutid. Vi spelade in scener där vi tog ett sista farväl till våra föräldrar med vetskapen om att vi troligen aldrig mer skulle ses. Vi kom till den stora väntsalen vid hamnen i USA, där svenska emigranter fick vänta för att så småningom bli insläppta. Vi fick, på ett sätt som kom många nära, genom detta program visa hur det faktiskt gick till och hur otroligt tuff resan var för många.
Historieätarna där vi åt mat från olika tidsepoker var ju på ett sätt att ta en kula för laget. Vi åt något som ingen annan ville äta men kunde berätta vad det smakade. Det är svårt att få till den känslan genom att bara läsa om vad man åt, historia blir så att säga mer levande på detta sätt.
Att många söker sina rötter, vad tror du att det beror på?
– Mycket är nog för att de har blivit så tillgängligt med ny teknik. Att med hjälp av DNA-teknik få veta hur många procent Nordamerika eller indian man är.
Sedan kan jag bara gå till mig själv. Min far och farmor har gått ur tiden och då landar alla svar på frågor från barnen på mig. Då kan det ju vara lite roligt att kunna svara på frågor som exempelvis att det fanns en smed på min mors sida lång tillbaka i tiden, som bodde i Västervik och som var vida känd för att han var väldigt snygg.
Alla drömmer väl om att kunna säga att man har en släkting som är känd för något bra och något som sticker ut, eller hur?
Intresset för Amerikaveckan är starkt och ökar år från år vad tror du att det beror på?
– Det är en spännande tidsepok och sedan tror jag att Nordamerika på en del sätt är föredömligt på hur minoritetskulturer förhåller sig till sitt ursprung. Kul att det finns svenskättlingar som äter traditionellt julbord efter så många år i USA.
Vi återkommer flera gånger till Historieätarna, en formidabel tittarsuccé. Vad åt vi på den tiden vi emigrerade till Amerika?
– Det beskrivs lättas med tur fyra på julbordet, det vill säga fläskkorv och dopp i grytan, för att ta några exempel. Men vill man göra en tidsresa själv så är julbordet ett bra sätt, här finns lutfisk, kanske den äldsta maträtten till nykomlingen julskinkan. Svenskamerikaner äter inte julskinka vid julbordet, för den rätten fanns inte på den tiden.
Annars till vardags var det mycket gröt och sill under 1800-talet. Min favoriträtt under programserien var kolbulle, en oslagbar etta.
Mitt bland dessa maträtter så fanns de tunga och svåra nödåren då man blandade ut mjölet med bark och åt tunn, näringsfattig soppa.
Hur ser din favoriträtt ut, om du själv får välja?
– Jag tycker om säsongsbetonat, nu blir det mycket egenodlad inlagd gurka från förra året som vi äter, vilket passar bra till högrevsburgare. Är annars mycket svag för julmat. Gillar mat som bär en historia.
Vilket är de starkaste minnet, historiska händelsen, som du bär med dig än i dag från programmen kopplat till historia du medverkat i?
– Det är som jag sa tidigare, tanken på alla människor som lämnade Sverige denna tid, och att de allra flesta åkte för att aldrig någonsin återvända. När vi spelade in dessa scener och tog farväl så var känslan så stark och jag känner verkligen för dessa människor som var så övertygade att säga farväl och lämna.
Jag var utbytesstudent och åkte till Texas när jag var 17 år och det har påverkat mig mycket. Kanske den resan som påverkat mig mest genom livet. Jag fick snudda vid känslan av att ta farväl som man gjorde under migrationen, med den stora skillnaden att jag innerst inne visste att jag skulle komma hem igen efter ett år.
Nu ser jag fram emot Amerikaveckan och hoppas att vi ses, säger en glad Erik, strax är på väg in i sitt växthus för att se till sina gurkor som väntar på att bli inlagda.
Lämna ett svar