Ännu en historia, en mycket dramatisk sådan, återberättas i detta nummer av Innehåll. Detta tack vare Kindabilds bildarkiv och de veckovis återkommande träffar där man berättar vem som porträttbilderna föreställer.
På senaste träffen visades bilden på tandläkare Gustaf Sundström född 1901.En populär tandläkare som var känd som en av de bättre under sin tid. Med stram blick, fina kläder, rak rygg fotograferades Gustaf. Enligt fakta från Kindabild så kom Gustaf till Kisa 1927. Han och hans mor bosatte sig i Garverigården på Östgötagatan i Kisa och det var även här som han öppnade sin praktik.1929 gifte han sig med Ingrid Sandström född i Horn och dotter till garverifabrikör Gustaf Sandström. Ingrid, hennes åtta syskon och föräldrar flyttade till nuvarande Sandströms Skor vid bron i Kisa. Kindabild uppger vidare att han var en uppskattad tandläkare inom folktandvården och där elever berättat att om man skötte sig under behandlingen, så fick man godis efteråt.
Evigt tacksam
– Mitt liv hängde på en skör tråd, eller snarare en stör, sensommaren 1954. Hade inte tandläkare Gustaf Sundström hört mig så hade jag inte suttit här och pratat med dig berättar Sören Jonsson, pensionerad rörmokare som jobbar för fullt 🙂
Sören har med sig tidningsurklipp, löpsedlar och den del av stören som en gång gått rakt genom hans blott nioåriga kropp.
– Mirakulöst nog så överlevde jag detta och det tack vare en rad lyckliga omständigheter.
Vi ber Sören återberätta vad som hände den där sensommardagen i augusti 1954.
– Jag var precis som vilken nioåring som helst, var ute och lekte med kompisar och gjorde en och annan sak fast föräldrar sagt att man inte fick. Det är väl så att man inte alltid vill göra som de vuxna säger.
Denna dag var ingen undantag. Jag och en kompis hade varit och hälsat på min far som sa till oss att det börjar skymma och att vi skulle springa hem. Vi gjorde så, men tog ”mitt övers väg” det vill säga genväg, hem. Vi såg då en stor halmdöse. Förr när man tröskade säd så blev det kvar en stor hög med halmstrå. För att högen med halm skulle hålla i hop satte man upp så kallade störar, smala spetsiga stolpar runt om. Ju större högen blev desto längre in i högen kom då störarna. Dessa högar var roligt att klättra upp i och åka nerför. Totalt livsfarligt och inget man fick göra. Jag och min kompis åkte kana flera gånger och jag närmade mig mitt sista åk.
Det var då det hände
– En av störarna stack igenom täcket med halm och jag landar på kraken, som går in genom mina nya hängselbyxor i jeans, genom skinnet i höften och går rakt vidare upp genom min lilla kropp på ryggsidan. När stören kommit i höjd med nacken går den inte genom skinnet igen utan jag blir hängandes.
Min kompis blir chockad och springer hem och vågar väl inte riktigt berätta vad som hänt. Vet inte hur länge jag blir hängades på stören, men till sist viker den av och jag slår i marken, med halmstubb. Jag lyckas åla mig fram med hjälp av armbågarna cirka 50-75 meter framåt. Till sist över ett dike som går till gårdsplanen, precis bakom tandläkarens hus. Jag har så ont och är så omtöcknad men försöker dock att göra mig hörd.
Då när jag ligger där så hör Gustaf, genom det öppna sovrumsfönstret, något som han liknar med en människa i nöd. Han och hans fru ger sig ut för att leta och de hittar mig och Gustaf utbrister; – Men det är ju Davids grabb. Han springer då upp för att hämta min far och de båda kommer tillbaka, pappa med en såg för att såga av stören. De lindar in mig i en filt och Gustaf kör mig i hans fina Volvo till sjukhus. Här hjälpte doktor Hellström mig med att först söva mig, och därefter drar han ut den i Kinda, tveklöst största trästicka någonsin.
Flera veckor på sjukhus
Efter flera veckor på sjukhus så återhämtade sig Sören snabbt och såväl han som hans syskon och föräldrar blev evigt tacksamma för att Gustaf en sommarkväll 1954 visade på civilkurage och hjälpte en människa i nöd.
– Att visa på medmänsklighet och att hjälpa varandra är väl konsensus i denna mycket dramatiska historia. Även att komma i håg, härligt, härligt men farligt, farligt!
Vad gör du nu för tiden då Sören?
– Jag är ju glad pensionär men eftersom det är så ont om hantverkare, och rörmokare i synnerhet, så har jag förmånen att göra det jag tycker om, att hålla ordning på rör och kopplingar. En gång rörmokare alltid rörmokare.
Sören bor i Kinda med sin fru Barbro och med närhet till två barn och ett barnbarn.
Bästa med Kinda
– Vacker natur, lagom stort, de flesta känner de flesta, finns mycket att göra. Hoppas fler flyttar hit säger den mycket glada och positiva personligheten Sören som fyller 71 i sommar.
Gunilla C Johansson