Vi finns överallt. Vi sneglar på varandra, ler tafatt. En tyst hälsning i form av en nick. Vi är fullständiga främlingar som inte vet mycket om varandra, ändå total förståelse och djupaste respekt för varandra. Vi är nämligen föräldrar till världens sötaste barn, diabetesbarnen.
Vi träffas på lekplatser, i matkön på snabbmatskedjan samt på Leos lekland och idag hände det på en liten, liten strand i en liten, liten ort. En tysktalande herre ser sensorn på min sons arm, presenterar sig och nickar ivrigt mot sin dotter vars arm också pryds av den runda vita sensorn.
Vi vuxna blir entusiastiska över denna gemensamma nämnare medan barnen inte verkar känna någon större samhörighet bara för att de råkar dela samma sjukdom. Men föräldrar till barn med diabetes behöver aldrig tala om väder och vind, vi har samtalsämnen att fylla en hel regnig sommar. På svenska/engelska/tyska delar vi erfarenheter och tips. Vi pratar intensivt, skrattar högt, förvånas och förstår. Utifrån ser vi säkert ut som två gamla barndomsvänner som av en slump mötts och nu försöker sammanfatta de senaste åren på några minuter. Barnen har sedan länge återgått till badandet, på varsitt håll, men vi föräldrar vill inte sluta prata. Det är så otroligt enkelt, filter- och hudlöst att prata med en annan vuxen som alltid bär en sockermätare närmast hjärtat. Att veta att jag står öga mot öga med en person som faktiskt förstår. En person som aldrig skulle säga: ”Det är väl bara att ge insulin om han blir hög och choklad om han blir låg!”. Att stå inför någon som också dedikerar sin dag, alla sina dagar, till uppgiften att hålla sockret på en jämn nivå inom målvärdena. Vi känner inte varandra alls. Ändå vet jag exakt vad denne mans första tanke är varje morgon när han vaknar och jag vet precis vad han känner varje gång han får ett samtal från skolan. Jag vet hur ambivalent och rädd han är varje gång hans dotter ska gå på kalas eller vill sova över hos sin bästis. Jag vet hans ensamhet och oro varje vaknatt då sockret vägrar hänge sig åt logikens lagar. Och han vet att jag vet.
När vi skiljts åt känner jag mig tacksam över denna kära främling. Diabetes må vara hämmande i många fall men idag på denna lilla strand är sjukdomen också orsak till möten mellan människor som annars skulle passerat varandra utan eftertanke och reflektion. Möten av ett slag som får människor
att känna sig mindre ensamma.
Som sagt, vi finns överallt… Vi, föräldrar till världens sötaste barn, diabetesbarnen.
/Nina
Lämna ett svar