Vi på Innehåll stämde möte med Anneli Stenmark, ägare till Hjortslunds Stengods ett centralt beläget krukmakeri mitt i Kinda. Längs Storgatan, närmare bestämt nummer 40, ser man på håll det gula huset med tornet och det tegelröda taket som drar blickarna till sig.
Huset må ha en mer än hundraårig historia och största respekt för Erik G:son Hjort en av 1900-talets profiler i Kisa som genomförde den stora omvandlingen av det oansenliga huset. Något som har en historia som sträcker sig längre tillbaka än 1 000 år är den verksamhet som idag bedrivs i detta sekelskifteshus vars tomt varit bebyggd från1800-talet, nämligen krukmakeri. Genom att läsa historieböcker så vet man att användningen av främst lergods förekom redan 8 000-6 000 år före vår tideräkning. Glasering förekom redan 3 000 år f. kr. Att använda sig av stengods och främst lergods har alltså en lång historia bakom sig.
Det tog nästan 1 500 år innan tekniken med att dreja på skiva, bränna och glasera keramik kom till Norden.
Dagens keramik och nutidens krukmakeri är ett riktigt konsthantverk. Det ska vi på Innehåll strax blir varse om. Vi har bokat in en uppskattad aktivitet, nämligen att prova på drejning. Anneli är i grunden utbildad socionom som valde att prova sina vingar som egenföretagare. Redan år 2000 tog hon steget och sedan 2013 driver hon själv verksamheten på Hjortslund.
– Det var ett stort steg att lämna tryggheten från en fast anställning där lönen kommer varje månad med rättighet till lagstadgad semester. Som egenföretagare ser det lite annorlunda ut, inga direkta skyddsnät och rättigheter men jag ångrar inget. Att få förmånen att skapa och erbjuda bruksföremål som koppar, fat och skålar som också går att köra i diskmaskin och mikrovågsugn det gillar jag till 110%.
Anneli har lyckats etablera sitt varumärke i regionen och tack vare nöjda kunder som gärna berättar om ett besök på krukmakeriet ökar kundkretsen år från år.
– Vet inte riktigt hur jag ska säga detta, men att få varva produktion av redan etablerade och populära serier med nyskapande det är så stimulerande. Jag har idéer som jag gått och tänkt på i kanske två tre år och sedan rätt vad det är så lyckas jag, efter ett antal provdrejningar, få fram det jag tänkt. Färg, form, kvalitet och volym måste hänga ihop, och det är inte alltid så självklart.
Ja då närmar vi oss tidpunkten då vi på Innehåll ska få prova på att dreja en liten skål. Anneli visar pedagogiskt och lugnt hur man centrerar stengodsleran. Att man ska sitta stadigt och nära själva drejplattan och använda vatten som smörjmedel för att kunna forma en liten skål. Att man tänker på att när man använder båda händerna se till att trycka lika hårt och samtidigt dra fingrarna uppåt för att skålens väggar varken ska gå inåt eller utåt, utan rakt upp, för att därefter försiktigt jobba ut eller in väggarna så att skålen får önskad form.
Ok då börjar vi, hur svårt kan det vara?
Sitta stadigt var det. Check på det, doppa händerna i vattnet så att man använder vattnet som smörjmedel när man närmar sig stengodsleran, check på den. Nu börjar det. Det såg ju så enkelt ut när Anneli visade. Men oj, nu börjar det blir torrt, stanna drejskivan som jag styr via en pedal på golvet. Ungefär som när man kör bil, gasa på raksträckorna och håll ner hastigheten i kurvorna, eller var det jämn gas hela tiden… hrrmm, det ordnar sig.
Ok, nu har jag fått ett ”hål” i klumpen, det som ska föreställa botten på min skål. Nu ska jag trycka lite åt sidan för att bredda skålen. Check på den. Då kom domedagen. Det är nu det börjar. Skålens väggar ska upp och sedan vidgas ut. Vi tar sats och doppar händerna i vattnet och börjar försiktigt att trycka på insidan och utsidan med samma tryck för att få skålen sisådär 10-15 cm hög, Anneli lyckades ju. Då kom utmaningen, hur hårt ska man trycka, hur känner man att man trycker lika hårt, och oj jag behöver lite mer vatten. Annelie peppar pedagogiskt att det går bra och efter en stund säger hon att; – jag tror att du kan stanna där. Skålens väggar börjar svaja lite, men skålen är ju bara 5 cm hög!!!! Försöker forma till den med att hålla om den på utsidan. Annelie säger att det där blev ju riktigt bra.
Tar fram tråden och skär loss konstverket från drejskivan och kan konstatera att detta är ett konstverk för mig och att det är helt ok med 5 cm hög skål, det blir perfekt efter glasering att servera vaniljkräm i till en paj för… två.
Riktigt kreativ och utvecklande utmaning att ge sig på en till synes helt ofarlig liten klump stengodslera som genererar de mest kreativa och konstnärliga tankar när man sitter där och drömmer om en kaffeservis i 12 delar. På frågan om det var svårt svarar jag så här;
Det är en konst att vara konsthantverkare och lyckas med att marknadsföra sitt hantverk! Vi lyfter på hatten och gratulerar Kinda till en yrkeskunnig företagare som ödmjukt visar och delar med sig av sin kunskap.
Och ja det är svårt, för att inte säga vansinnigt svårt, och samtidigt vansinnigt roligt att dreja. Nu väntar vi med spänning på en månads torktid, glasering av konstverket, hur den blev, ja det får du se i nästa Innehåll ;). En sak är säker utan Anneli vid vår sida hade den till synes ofarliga stengodsleran inte suttit kvar allt för länge på drejskivan.
Tack Anneli för ett minne för livet!
/Gunilla C Johansson