Hur kunde det bli så här?

Foto: Jonas Persson

Aj…! Aj igen…! Aaaaaaaaaaaj!!!…Han fattar verkligen inte hur han ska bete sig, husse och mattes nya svarta golvmopp. Hur kunde det bli så här, allt såg ju så rackarns bra ut…

Jag heter Ove, en hund som heter Ove. Ja, skratta du men det är så det blir när husse och matte spånade efter namn och plötsligt kom på ”En hund som heter Ove.” Kanske kan vara efter filmen “En man son heter Ove”. Det är ju inte så att jag hade speciellt mycket att säga till om, åtta veckor gammal…Eller vänta, jag tror att min uppfödarmatte kallade mig det redan som nyfödd när jag tänker efter. Tydligen fick min framtida husse och matte berätta det för henne ganska tidigt så att jag i mina unga dagar skulle lära mig mitt namn.
När jag var så där superliten var det ett rackarns fotograferande och filmande av mig och mina syskon. Tydligen ville min fram-tida husse och matte ha koll på mig så jag inte utvecklade diva-later har jag förstått. Så kameran snurrade dygnet runt kändes det som. Och inte så konstigt egent-ligen när jag nu tänker efter, inte mycket kunde slå min skönhet där, trevägskorsning som jag ändå är. Med gener från Malteser, Chih Tzu och Dvärgpudel går jag under titeln Malshipoo, fint så det förslår helt enkelt…

Frigörelseprocessen får vänta
Jag förstår nu på äldre dagar deras oro, jag menar mina första två jordsnurr har ju visat tydliga tendenser till fina gener, minst sagt. Alla som ser mig, då som nu, måste röra mig, klappa mig och bete sig. Slänga sig med konstiga läten och tro man fort-farande är en bebis. Två år är ändå två år och det borde vara dags att börja frigörelseprocessen, i alla fall enligt alla mina hundkompisar. Men jag har det ganska gott här hos husse och matte. Inte en massa stor-mattar och storhussar som ska hålla på och dra och slita i mig. Klä mig i dockkläder och annat strunt. Inte en massa stim och liv utan här får jag vara mig själv helt enkelt. Så frigörelseprocessen får vänta en stund till…
En dag hör jag husse och matte sitta där i soffan, de pratar tydligen om hur gullig jag var när jag var liten, vad tusan betyder det nu då? Hallå, kolla på mig nu, samma gamla kille, lite mer underbett kanske men ska det vara så ska det vara rejält, det handlar liksom om att sätta sig i respekt. Att jag ibland sväljer regnvatten när vi är ute på promenad behöver inte en endaste mänsklig kotte veta!
– Minns du de första bilderna vi såg på nätet, gud så söt han var!
– Ja, vilka tider. Och att vi kunde enas så lätt om just honom. Och inte en enda gång har jag känt av allergin, snacka om att han blev rätt för oss. Så tacksam att det inte blev en katt i stället!
– Jag hoppas bara han är lycklig, inte känner sig ensam. Kanske skulle vi…
Kanske skulle ni vad??? Mina öron spetsas så gott det går, jag har ju liksom hängande öron så det är baske mig inte det enklaste här i livet… Jag smyger mig närmare, kryper upp mellan dem i soffan och ser något riktigt otäckt på datorskärmen där på soffbordet. Och så fortsätter det, bild efter bild på håriga fyrbenta passerar framför mig där på skärmen, allt ackompanjerat av ”men åhh så söt”, ”men herregud vilken lite pärla”, ”jag tror jag dör…” Två timmar passerar innan de ger upp, tydligen verkar många av husse och mattes gemensamma vänner skaffat hund med tanke på alla bilder de kikat igenom här i soffan. Frågan är bara vad ordet hundkennel de pratar om betyder…?

Bortskämd? Jag? Kanske bara lite…
Idag är en sådan där skräpdag då jag inte vill gå ut. Det duschas från stora duschen ute, ni vet de där mörka sakerna uppe i luften som släpper ned duschvatten på mig. De tvåbenta kallar det regn, jag kallar det munsköljen. Och eftersom jag inte orkar dricka regnvatten hela vår promenad så har jag kommit på en smart sak. Skakar jag på benen hela tiden under promenaden i regnet och trippar lätt på klo verkar husse och matte tycka synd om mig för att jag blir så blöt så då brukar jag kunna få stanna hemma nästa gång de får för sig att vi ska ut i munsköljen och traska, smart eller hur? Men att hålla sig en hel dag kan ibland bli väldigt jobbigt och då måste jag ta tjuren vid hornen och bege mig ut, trots drunkningsrisken. På sista tiden har jag börjat med nedböjt huvud och då går det bättre, det dumma är att jag får så ont i huvudet, jag ser inte alla lyktstolpar som dyker upp. Men ska man överleva i denna hårda värld så gäller det att välja mellan två onda ting…
Så idag stannar jag här inne i min hemmaborg. Med en stor låda leksaker som de snälla människorna runt mig inhandlat finns det grejer att även fylla regniga dagar med. Det bästa är ju att husse och matte verkar bli lite sömnigare regniga dagar och inte mycket annat slår en liten lur mitt på dagen bredvid en snarkande husse eller matte, det är fint det. Övrig tid får de gärna kasta lite boll, jag älskar mina bollar och det blir extra roligt när de fejkar att de kastar bollen men gömmer den bakom ryggen. De tror jag inte fattar tricket men ju mer jag låtsas jaga bollen som aldrig kastas, ju mer skrattar de och ju mer leker vi tillsammans, en win-win helt enkelt!
Skulle det vara så att de inte tar en lur efter den leken så har jag tre sköna sängar som bara är mina att välja på så det finns alltid något skönt ställe att ta min skönhetssömn på. Jag, bortskämd? Kanske bara lite då…

Väldigt långt tid med samma golvmopp på skärmen
Ikväll är det äntligen lördag och jag förbereder mig för en sådan där underbar dag när alla är hemma. Sova, äta oxfilé och boll-lek, kan det bli så mycket bättre egentligen? Jo, när matte gömmer sig, shit vad jag kan lura henne då. Hon står där bakom dörren, knäpptyst och jag vill inte säga till henne att jag är en hund, att nosen är min bästa vän och jag känner hennes matteparfym långt innan hon ser mig. Men jag låter henne stå där bakom, passerar ett par gånger innan hon lite fint dumförklarar mig genom att ropa mitt namn, ”Ovvvvvvvvvvveeeeeee”. För att göra denna show än mer spännande springer jag och ställer mig framför dörren, luktar, flämtar och gnyr lite lätt för att hon ska känna att hon är världens roligaste matte och bäst på att gömma sig. Och så håller det på, timme ut och timme in ibland. Men vi har det roligt tillsammans, husse, matte och jag!
När de inte orkar eller har tid har jag farmor och farfar i grannbyn, de funkar också och har samma roliga humor. De kastar boll och skrattar när jag sticker i väg. Men tusan vad godis jag får när jag är där, deras fickor är alltid fulla så jag sköter mig lite extra. Jag är ganska godisfull när jag kommer hem vill jag lova…
Men idag är det som sagt lördag och kaffet de dricker intar de framför datorskärmen igen. Någon svart golvmopp är på bild och denna gång försvinner den inte…Något svart hårigt monster stirrar konstant på mig där på datorskärmen och de mina pratar om att ringa, få åka och titta och nämner Öland. Öland, vad menas med det? Innan jag vet ordet av är det dags att spänna de hängande öronen igen, samtalet husse har med någon i det som tydligen kallas telefon berör saker som två hundar, ras och fyra veckor gammal, ”åhhhh så söt han är…”. Vadå fyra veckor? Vadå två hundar. Vet att matte frågat andra mattar på gatan om hur det är att ha två hundar, vad betyder detta nu? Känner en oro i min kropp och använder mina sista krafter för att orka hålla mina hängande öron tillräckligt spända för att höra, ”då kommer vi i morgon då, vi ringer när vi är över bron…”

Men du, det är dags att åka hem till Öland nu…
Tiden går fort när man har roligt sägs det. Men de här sista fyra veckorna som har passerat sedan samtalet till något Öland har gått väldigt sakta. Matte och husse har haft såååå mycket att stå i. Tydligen behöver jag ytterligare en bur i bagageluckan, tydligen har jag varit extra snäll då jag tydligen ska få ytterligare en hundsäng att sova min skönhetssömn i och helt plötsligt ska jag få ADHD av att behöva välja mellan olika mat- och vattenskålar, jag som inte gillar valmöjligheter utan fint gärna nöjer mig med en matskål och en vattenskål i köket. Så mycket lek har det inte blivit heller, jag börjar ana oråd…
”Då beger jag mig till Öland då, syns snart…” Husses ord från hallen spänner återigen mina öron. Hörde jag Öland, igen? Matte är hemma så det verkar inte vara någon fara med Öland för då hade matte såklart åkt med. I stället ska vi ha en matte/ Ove dag, bara vi två. Idag ska jag ta ännu längre tid på mig att hitta henne där bakom dörren och hon ska få finta mig ännu mer med bollen bakom ryggen, allt för att göra matte glad. Vi har det fint, matte och jag.
Efter ett par timmar kommer husse hem, MED EN SVART GOLVMOPP FRÅN ÖLAND. Varför åker han hela vägen dit för att hämta det där svarta som stirrat på mig från datorskärmen så många gånger för? Väldigt dumt och onödigt beslut tycker jag. ” Ove, det här är Alfred. Alfred, det här är Ove.” Ja, tjena på dig du Alfred, vem heter ens Alfred? Vilken film är du ifrån tro? Alfred och gänget eller? Alfred blir placerad ute på gräset i en hage och helt plötsligt är jag placerad i en angränsande hage strax bredvid, Hallå alla, vad händer? Jag brukar ju äga den här tomten, hallååååå!!!
Den svarta golvmoppen stirrar ut mig, jag blir lite osäker på hur jag ska hantera situationen. Dessutom morrar han åt mig, i mitt kungarike. Här gäller det att visa sig på den styva linan, hålla huvudet högt. Bara det inte börjar regna för då har jag stora problem….
När kvällen närmar sig har Alfred fortfarande inte slutat stirra på mig, inte slutat morra och jag undrar när han ska åka hem till det där Öland igen. Tydligen ska han också göra kvällsbestyr och varför lägger matte honom i min säng för. Den där stora 180 cm stora hundsängen jag har där jag bjudit in både matte och husse till god nattsömn under de här två åren. Vad gör Alfred här nu tro? Han har dessutom tagit min favoritplats vid mattes huvud så jag lägger mig snällt vid fotändan av sängen. Försöker få honom att på något sätt förstå att han har fått hälsa på tillräckligt länge nu och att det är dags att åka hem men han snarkar redan gott…
Nu har det gått en dag och han har inte flyttat ännu. Jag börjar förstå ett och annat. Tvåvägskorsningen mellan Cavalier King Charles och Dvärgpudel ska stanna här medan hans husse och matte är på semester. Jag är redan trött, han biter mig i öronen, jagar min svans, tar mina bollar och äter min mat. Han snor min husse och mattes tid och han heter dessutom Alfred…. Låt bara tiden gå snabbt tills han ska åka hem till Öland!
Nu har det gått en vecka och han är fortfarande kvar. Den stirrande svarta golvmoppen som verkar vägra åka hem till Öland. Han har fått en namnskylt här hemma dessutom, bredvid min. Ove och Alfred, finns ingen film som heter Ove och Alfred…Hur kunde det bli så här? Allt såg ju så rackarns bra ut.

Och ute har det börjat regna dessutom…

*Berättelsen är denna gång inte en fiktiv sådan utan tagen direkt från verkligheten, min, Oves bistra verklighet som storebror till Alfred. Den verklighet som sker just nu. Hjälp!!!