Foto: Slutmålet Finisterre vid Spaniens Atlantkust.
– Livet känns både större och enklare när man går, säger Caroline Sandell och Thomas Wåhlander som under sin 100 dagar långa pilgrimsvandring, från Le Puy-en-Velay i Frankrike till slutmålet Finisterre vid Spaniens Atlantkust, gick över 1700 km till fots.
Caroline och Thomas är vana globetrotters som under sina många turer till världens alla hörn samlat stora mängder erfarenheter,
minnen och vänner. För det nyblivna pensionärsparet från Rimforsa handlar resandet om så mycket mer än att åka på semester, det har blivit en berikande livsstil.
– Ett bra sätt att komma nära och uppleva ett lands natur, kultur och lokalbefolkning är att snöra på sig vandringskängorna och möta sin nya omgivning till fots, säger Thomas som tillsammans med Caroline nött ut många sulor på otaliga vandringsleder. Vandringen är vårt sätt att kliva ur vardagens tempo och i stället ge plats för det enkla där varje dag formas av vädret, landskapet och mötena längs vägen.
I höstas begav sig de rutinerade världsresenärerna ut på sin längsta pilgrimsvandring hittills och genom hisnande landskap och historiska byar vandrade de rakt in i såväl Frankrikes själ som Spaniens hjärta.
– Första etappen började i den pittoreska franska staden Le Puy-en-Velay, berättar Caroline. Le Puy-en-Velay markerar starten på den nära 800 km långa Via Podiensis som är en av Europas äldsta pilgrimsleder.
På vägar som burit vallfärdare i över tusen år fick Caroline och Thomas uppleva centrala Frankrikes ödsliga högplatåer, slätternas vinfält, gröna dalar, slingrande floder och stenlagda slottsbyar.
– Längs med Via Podiensis mötte vi fler kor än vandrare och leden kändes lantligt lugn med varierande landskapsvyer, säger Caroline. Mestadels sov vi i charmiga gîtes, en typ av vandrarhem, där vi träffade andra entusiaster ute på pilgrimsfärd.
Vandrarduon berättar att i Frankrike är det oftast gîtevärden som tillagar kvällsmåltiden och att alla gäster samlas för att äta tillsammans.
– Maten bestod av rustik fransk husmanskost som soppor, grytor, lokala ostar, hemlagad yoghurt, bröd och ett glas vin eller två, säger Thomas. Efter många timmar på vägarna blev måltiderna ofta
dagens höjdpunkt och tack vare Google Translate, gester och leenden knöt vi kontakt med våra bordsgrannar.
Varefter dagarna gick blev pilgrimskulturens oskrivna regler en naturlig del av vardagen och efter 39 dagar nådde Caroline och Thomas den spanska gränsen och första etappens mål, kommunen Saint-Jean-Pied-de-Port vid Pyrenéernas fot.
– Det var en känslofylld stund när vi såg stadens stenport torna upp sig framför oss, minns Thomas. Den kvällen somnade vi tidigt och dagen därpå unnade vi oss resans första vilodag.
Äventyrets andra etapp, leden Camino Francés, är den mest kända av Caminolederna och den är livligare och mer intensiv än Via Podiensis.
– Klättringen över Pyrenéerna var det mest fysiskt krävande momentet men också det mest oförglömliga, minns Thomas. Spektakulära Camino Francés bjöd på gröna Navarra, Riojas böljande vinfält, den ändlösa högplatån Mesetan och Galiciens mossbeklädda skogar.
Leden passerade stora städer såväl som mindre landsbygdsbyar. I de spanska härbärgena, kallade albergues, delade Caroline och Thomas sovsalar, tvättlinor och pilgrimsmenyer med sina medresenärer.
– I Spanien var måltiderna enkla, mättande och prisvärda, säger Caroline. Vid bordet talades, till skillnad från förra etappen, engelska vid middagsbordet och vi njöt av torgrestaurangernas sallader,
soppor, fisk, kyckling och flan till dessert.
Det var under denna del av reseäventyret som Caroline och Thomas på riktigt började påverkas av hettan, skavsår, sömnlösa
nätter i trånga sovsalar och trytande motivation.
– Vandringen är inte bara en fysisk utmaning, det är också en påminnelse om att leva i nuet och ta vara på det enkla i livet. Insikten gav oss motivation och styrka att fortsätta vår vandring och kanske är man aldrig närmare lyckan än när man inte styrs av klockan utan av vägarna, sina egna andetag och fotsteg.
89 dagar efter vandringsstarten, och med ytterligare 800 km i benen, såg Caroline och Thomas katedralen Santiago de Compostela resa sig i fjärran och därmed hade de nått den andra etappens mål.
– Känslan var overklig och snart rann tårar av lättnad och stolthet, minns Thomas. Från Frankrikes höjder hade vi anlänt till Spaniens heliga mål men vi visste redan att vi ville fortsätta vår vandring ända fram till havet.
Caroline och Thomas sista del av pilgrimsvandringen var den 90 km långa sträckan mellan Santiago och Finisterre vid Atlantens kust.
– Förr ansåg romarna att världen tog slut vid Finisterre och namnet betyder också världens ände, berättar Caroline. Vår sista
vandringsetapp ledde oss genom Galiciens vackra landskap med gröna skogar, blommiga fält och små byar med stenkyrkor.
Den 11 november la Caroline och Thomas sina händer på 0,00-stenen som såväl markerar Caminoledernas symboliska slut
mål som platsen som under lång tid betraktades som slutet på den kända världen.
– Detta var definitiv en av resan mest känslosamma stunder! När vi satt på klipporna vid fyren Finis Terrae och blickade ut över Atlantens vatten visste vi att denna 95 dagars vandring på mer än 1700 km genom två länder hade förändrat oss, steg för steg, säger Thomas. Även om vägen tog slut är det något inom oss som fortsätter att gå och vi hoppas att vår berättelse kan inspirera dig som bär på en längtan.
Text: Nina Sabel med parets blogg som underlag.
Foto: Thomas Wåhlander och Caroline Sandell.
I skrivande stund är paret på resa i Sydamerika.
Den som önskar läsa mer om dem och deras resor
kan besöka resebloggen www.santoss.se
Läs den bläddringsbara tidningen via: https://issuu.com/wahlins/docs/inneh_ll_kinda_jan_feb_2026