Någon gång kan livet ta en liten eller stor kullerbytta och man vet inte alltid hur man landar. Ibland landar man tokigt och har svårt att få fotfäste och ibland behöver man få stöd i det man gör.
Vi har träffat två personer som på ett eller annat sätt behövt andra som bollplank som sedan funnits där när man behövt det som mest.
Komhall, en verksamhet i projektform som tillhör arbetsmarknads- och integrationsenheten i Kinda, har hittills haft kontakt med närmare 100 personer som av olika anledningar står en bit från arbetsmarknaden.
– Vårt syfte är tydligt och klart. Hos oss ska alla deltagare känna att de behövs, och att var och en har sin plats i samhället, och att man genom olika arbeten får med sig positiv livserfarenhet och ökad tilltro på sig själv säger Ann Sellbrink och Claes-Göran Blixt på Komhall.
– Personer som kommer till oss står till arbetsmarknadens förfogande och kommer, via bland annat arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Vår verksamhet är för många första gången man får utföra någon form av arbete.
Duon berättar att verksamheten är ett projekt som löper ut sista augusti och att man i skrivande stund avvaktar ett beslut huruvida verksamheten kommer att permanentas till tillhörande enhet. Ett projekt som finansernas av Samordningsför-
bundet och som bygger på gott samarbete mellan bland annat kommunen, arbetsgivare, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och regionen.
– Vi hoppas på att det blir någon form av fortsättning och det bygger vi bland annat på de resultat vi fått av de som deltagit och deltar i projektet. Av de närmare 100 personer som har koppling till oss har 68 personen slutat hos oss.
Av dessa 68 personer har hela 4 av 10 personer fått arbete eller påbörjat studier. Dessa siffror är mycket bra och siffror vi är stolta över. Bakom varje siffra finns det stolta personer som känner att de lyckats med sina mål och delmål. Att komma i arbete eller att tagit tag i studier för att öka chansen att få jobb. Vi vill verkligen framföra en stor hjärtlig eloge till alla företag och verksamheter som ställt
upp med praktikplatser och arbetstillfällen för alla dessa personer menar Ann.
– Vi hade aldrig lyckats att få 4 av 10 i någon form av sysselsättning utan gemensama krafter betonar Claes-Göran Blixt.
En av de som hittat sin egen väg är 20-åriga Ali
– För mig var detta min räddning och det bästa som hänt mig. Jag vill verkligen att du skriver det, för så är det!
Ali kom till Sverige för sju år sedan som ensamkommande flyktingbarn från Somalia, med sig hade han sin två år yngre lillasyster. Han som så många andra flydde kriget för att klara livhanken och tillsammans med sin syster lämnade de syskon, föräldrar och vänner och kom till Göteborg.
Hur hamnade du då i Kinda och i Kisa?
– Jag och min syster kom ju först hit själva, och jag var nästan varje dag och frågade efter min mamma på migrationsverket i Göteborg. Det var så jobbigt och jag kunde inte koncentrera mig på skolan eller något. Jag visste ju inte om och när de skulle komma. Mina lärare var bra i Göteborg men de pratade ofta bara arabiska med mig så jag lärde mig inte svenska. Men genom att spela fotboll så fick jag kontakt med andra unga i min ålder och så även språket.
När min mamma och mina andra småsyskon till sist kom till Sverige så sa mamma att vi inte skulle bo i en storstad, det var bättre att bo på ett mindre ställe där lär man känna folk bättre. Och så rätt mamma hade, här i Kinda känner vi många.
Ali gick på Allhamraskolan, med kände att han hellre ville arbeta med människor och inte maskiner.
– Det var svårt att hitta sig själv och jag kände mig rotlös och osäker på vad jag kunde och ville. Men när jag kom hit och fick lära känna personalen här och fick prova på olika saker som man gör på Komhall, så kände jag att saker blev roligare och roligare. Började att tro på mig själv.
Vad gör du nu då?
– Det är det som är så häftigt, jag arbetar som vikarie på Tallbacken och ålderdomshemmet som vårdbiträde. Först fick jag praktisera där i sju veckor och efter det kände jag att jag ville jobba där. Efter lite hjälp från Claes-Göran och några till så gick det vägen och så roligt det är att arbete med äldre.
Under intervjun med Ali så ringer telefonen, det är bemanningen som ringer och undrar om Ali kan hoppa in och jobba.
– Javisst jag kommer klockan 11 säger Ali glatt och lägger på.
– Ser du visst är det roligt och så har jag en sådan här, säger Ali och plockar fram passerkortet till Tallbacken. Nu har jag ett jobb och ett förtroende, helt fantastiskt ju!
Men du Ali, vad har du för tips till andra unga i din ålder som tycker att livet är lite svårt och man inte riktigt ser ljuset i tunneln?
– Vet du, man måste tro på sig själv, att man klarar saker och ting. Klart att jag tycker att livet varit jobbig, men man måste skaka av sig det och börja göra något. Det räcker inte att bara skriva in sig på Arbetsförmedlingen eller tro att någon annan ska göra jobbet. Du har ett eget ansvar. När det känns jobbigt, ta inte åt dig av vad folk säger, svälj och bit ihop. Det är så mycket värt att leva och att vara med sin familj och vänner. Glöm inte bort att leva och göra det du tycker om.
Ali berättar att lär man sig språket genom ett naturligt sätt, som fotboll eller annan idrott, så kommer även vännerna och man blir liksom en i gänget.
Vad gör du då om tio år?
– Då bor jag kvar här i Kisa, jag har hoppas jag skaffat mig ett eget hus.
Det säger Ali med viss brytning på östgötadialekt och tillägger;
– Jag hade aldrig varit där jag är utan alla er och dig C-G på Komhall, kom ihåg det. Ni hjälpte mig att hitta mitt självförtroende!
Lämna ett svar