Jag skulle kunna fylla hela din tidning om minnen från en svunnen tid. Om allt det där positiva och fina som finns här. Men jag får nöja mig med att säga att det är här jag finner ro och känner mig hemma.
Inglis Andersson som är född på gården Sundsnäs, uppvuxen på Västergården i Hökhult strax utanför Kisa berättar inlevelsefullt om mycket som hon varit med om under sina 81 år. Om hur hon som 18-åring flyttade från Kinda för att sedan bo på olika platser runtom i Sverige liksom utomlands.
– Min man reste mycket på den tiden och under några års tid följde jag och barnen alltid med. Det var först när barnen började bli stora som jag utbildade mig till sjuksköterska och specialistsjuksköterska inom psykiatrin. Jag började rota mig i Stockholm och Kinda. Det var ju på somrarna som vi var i Kinda och de senaste 20 åren här, på detta ställe du är nu.
Inglis är en mycket färgstark personlighet, och som hon själv säger, varit med om och sett mycket runt om i världen. Hon bor i Stockholm men har Västergården som sin sommarbostad.
– Alla länder ger sina avtryck i själen, likaså dofter, upplevelser, människor och djur. Här på denna lilla gård så känner jag till nästan varje sten och stig. Det är ju så fint i trädgården tack vare min händiga svägerska.
Inglis berättar att hon har sålt gården till sin bror och brorson och att hon och hennes närmaste hyr den lilla stugan, detta sedan 2014.
– Det känns så bra att inte behöva tänka på allt, utan bara att bo här under del av året som det är relativt varmt ute.
Nu är det jag och min pudel Sara som samsas här, när inte mina barn och barnbarn är här och hälsar på.
Vi går in i stugan efter att ha suttit på den inglasade verandan som fungerar som ateljé.
Takhöjden passar mig som skribent alldeles utmärkt då jag mäter knappt 1.60 i strumplästen. När jag sträcker upp handen så når jag de breda taktiljorna och bjälkarna. De vittnar om att huset har en historia som sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet och kanske ännu längre än så. Väggarna är fyllda av vackra tavlor och fotografier.
– Några tavlor har jag själv målat berättar Inglis, men många har min dotter Catrina Liljegren målat, se här så vackra de är.
Efter att vi gått runt i det lilla huset och Inglis visat oss det halvmåneformade vitrinskåpet, sätter vi oss åter på den inglasade verandan. Vi frågar Inglis vad det var som gjorde att hon fastnade för att måla.
– Ja säg det. Min mor var väldigt pysslig och jag har fått med mig från det att jag var riktigt ung att jag ville måla. Jag kommer ihåg hur jag som liten flicka köpte färg för mina första intjänade pengar, och min far sa att det där var väl onödigt. Jag fick beröm av min lärare i skolan. Men att börja måla tog inte riktigt fart igen förrän barnen var stora och jag fick lite tid för annat. Först försökte jag mig på oljefärg, men jag tyckte att jag aldrig blev färdig med tavlan. Jag gick raskt över till akvarell och har stannat där.
Efter att Inglis gått en kurs, lärt känna sina färger, sin stil, form och uttryck så har det blivit mycket naturmotiv genom åren.
– Nu är det mycket får som jag målar. Det speglar en lycklig barndom för mig.
Vad tänker du för motiv i år?
– Det har jag inte bestämt mig för ännu, men tror att det lutar åt, katter, hundar, blommor och kanske ett och annat får.
Tips till dig som vill börja måla
– Börja med att gå en grundkurs. Det har du igen mångfalt. Du lär dig mycket om grunderna men framför allt så jobbar
du fram din egen färgskala, de färger, toner och nyanser som du känner är just du.
Kom ihåg att inget är perfekt från start. Sänk ambitionsnivån och kraven på hur du vill att det ska se ut. Det viktigaste är att du har roligt och att det i bästa fall liknar det du tänkt dig. Det finns inget facit på hur saker och ting ska se ut när det gäller konst, bra eller hur. Gör som jag och min dotter, bli medlem i en konstföreningen. Vi är bland annat med i Kinda konstförening. Här känner man gemenskap och inspiration av varandra. Ju fler man är tillsammans desto roligare blir det.
Bästa med Kinda?
– Svår fråga, men för mig som är uppvuxen här så kommer det alltid att vara hemma, där man får sätta ner fötterna i gräsmattan och känna solens varma strålar på kinderna och kunna se ut över sjön och tänka på allt roligt man haft här, och förhoppningsvis kommer att kunna få ha flera år framöver.
Vem vet jag kanske lämnar lägenheten i Stockholm och flyttar hit permanent.
Text och bild: Gunilla C Johansson
Lämna ett svar