Så står han då där, i pool 1 i Mörrumsån. Som han har längtat lilleman. Eller han är inte så liten längre, 14 år gammal redan. Dagen har precis grytt, många timmars fiske väntar honom. Många timmar för mig att fundera, minnas, tänka och drömma mig bort på.
Visst är det något speciellt det här med barn, speciellt när vi delar samma intressen med dem. De ser upp till oss som att vi är världens mest kunniga, deras absolut största idoler. Vi får känna oss bäst i hela världen, kanske endast för en kort sekund, men ändå. Kanske handlar det om att hjälpa dem att måla, pärla fina mönster, spela fotboll eller ishockey. Kanske handlar det om springa hinderbanelopp, träna eller gå en runda på golfbanan. Eller kanske att få fiska…Mete, spinn eller flugfiske spelar ingen roll, bara vi får göra det tillsammans med våra barn. Se deras glädje i att få ensamtid med mamma eller pappa. Eller att göra något tillsammans med hela stora familjen.
Jag studerar honom där ute i poolen, förra veckan fiskade han i Emån och nu i Mörrumsån. Han har hunnit med mycket i sin fiskekarriär min älskade son. Först tillsammans med sina farbröder som treåring med sitt första metspö i högsta hugg. En lokal insjö gällde med små abborrar som skapade hans första fiskeglädje. Han stod där med sitt bambuspö, så förväntansfull, Liten, med ett gott hjärta, led han med masken som han tyckte skrek av smärta. Lika spännande som det var när flötet försvann under ytan, lika noga var det att behandla fisken med respekt och vackert återbörda den till sitt rätta element. Och detta har hållit i sig sedan dess, den enda gången han tvingats avliva en fisk var när gäddan svalt hela draget. Då trillade tårarna, i massor, hela vägen hem.
Ni som är föräldrar vet alla hur snabbt allt går, vi inser hur snabbt vi åldras när vi följer våra barn och ser dem växa upp. Ett år går fort, flera år med det och snart står vi där med de små liven och förbereder dem för ett vuxet liv där de ska lämna boet och flytta hemifrån. För oss föräldrar gäller det att stanna upp, njuta och förbereda. Det är svårt som tusan när kugghjulet snurrar så fort men bakom ett spö känns det ibland som tiden stannar i ett par sekunder. Just idag, här i Mörrum, känner jag det som så.
Jag minns min barndom i Göteborg, ser på min son där ute i poolerna och tänker på min egen uppväxt, den trygga där på västkusten. Tiden med min pappa och farfar i Säveån, vid sjön Aspen eller den lilla gölen längs med den krokiga Jonseredsvägen. Minns att jag som liten krabat, till min mammas stora förtret (hon blev lätt åksjuk), alltid bad att få åka på den kurviga Jonseredsvägen för att jag ville se hur det pöste vatten vid Jonseredsverken, där Säveån rinner ut från sjön Aspen. Min farmor och farfar bodde ovanför Aspen. Hos dem kunde jag se sjön genom fönstren på övervåningen och fantisera om vad som simmade i den. Nere i källaren hade farfar äldre fiskeutrustning, den som idag är värd ganska mycket pengar hos en samlare. Jag minns det stora i att en dag få lämna metspöet hemma och få frågan att istället kasta med farfars utrustning. Draglådan med ledade träwobblers var av skinn, en brun med ABU-logga på. Rullen var en öppen ambassadör med grön lina. Spöet var grönt med vita öglor. En huggkrok och en stor håv. Som tur var kom aldrig huggkroken till användning men av farfars historier från Säveån förstod jag att den under åren hade använts flitigt på stor fisk.
Min pappa, för det var konstigt nog alltid pappa som tog med mig på fisketurer, gillade att meta mest. Den lilla gölen där bredvid sjön Aspen höll grov abborre. Kolsvarta i sina fjäll drog de hårt i mitt metspö av ädlaste bambu. Pappa hjälpte mig alltid med allt som hade med fisket att göra. Jag minns lövhögen uppe på Aspen, under den skyddade plankan av masonit fanns det inte bara fet metmask utan alltid också snok och kopparorm… Med grepen i högsta hugg fyllde vi snabbt glasburken med fin metmask. Slog med en spik ett par hål med farfars hammare i plåtlocket för det var ju viktigt att masken levde och var pigg tills det var dags…
Pappa!!!
Jag hajar till av hans rop från pool 4 i Mörrumsån, vaknar till från dagrömmeriet och insåg var vi var och hoppades på att han hade fisk. Men falskt alarm, ingen fisk men ett ganska grovt träd, dagens första, som stod i vägen för den flugfiskande tonåringens framfart. Återigen fick jag den där härliga känslan av att få känna mig som en stor och stark pappa, viktig för sonen i hans kamp att få loss flugan från trädet och tog mig an utmaningen för att eventuellt kunna hjälpa till i hans uppkomna situation. Kände pressen och hans uppskattande blick när jag lyckades, återigen var jag viktig i hans fiskeliv, på precis samma sätt som när han fick sin första gädda som femåring, lärde sig flugfiska på juldagen samma år eller lärde sig att ro när han var sex år gammal, även om det tog sin lilla tid…
Vi traskar vidare denna dag vid Mörrumsån, målet är att fiska oss ned till pool 16 innan lunch, hinna upp till Vittskövle därefter och avsluta i norra delen under eftermiddagen. Eventuellt lite fiske i nostalgiska pool 1 innan vi återigen sätter oss i bilen och rullar norrut, hemåt igen. Vi fortsätter vår promenad, inser att det kommer att bli ett par kilometer för oss idag, dessutom iförda vadare. Jag hinner fundera lite på hur kroppen kommer att må i morgon? Längs ån passerar vi Pool 8 och 9 snabbt, 10:an likaså.
Sedan dyker den upp, min stora fasa, hängbron vid pool 12…Jag förvandlas snabbt till den fega av oss två, hjälteglorian falnar fort och jag intar rollen som den som istället avundas honom. Avundas hans mod, hans tuffhet och hans goda hjärta. Jag lider av höjdskräck nämligen så därför peppar han mig för att jag ska våga gå över. Kliver sakta på de grånade och knakande brädorna som bildar någon form av säkerhet över den brusande forsen. Ett steg i taget, känner att han står där bakom vid trappan och förmodligen hoppas på att ingen ser hur hans idol till pappa just nu är fruktansvärt pinsam. En pappa som stannar, med skakiga ben, på halva vägen för att hjärnan sagt att han nog bäst ska ta och vända där för annars är livet slut…
Väl över är jag svettig, skakar. Snabbt är han på bron, ska såklart stila lite extra och när han är över säger han, ”Där var du duktig pappa, stolt över dig att du vågade.” Där och då tåras det i mitt öga, får svälja ett par gånger extra för att hålla tårarna borta från att trilla. Inser att det kanske är här och nu det vänder. Att min son börjar inse att en pappa inte alltid är osårbar, stenhård och alltid vågar precis allt.
Att det forna pappajaget kanske börjar försvinna så smått och istället behöver stöd och support i livet av tonåringen. Där och då får han känna att det är något speciellt det här med att bara våga, att kliva fram och ta plats och få coacha, att få vara ett stöd och att vara en självständig individ som tror på sig själv. Att förstå att även mammor och pappor kan behöva hjälp under fiskafänget oavsett om det handlar om kastteknik, flugval eller att bara ta sig över det där förbaskat otäcka hindret som stavas hängbro, den långa, gamla över Mörrumsån…
När han senare står utvadad i pool 15 studerar jag honom igen, bara idag har hans kastteknik gått framåt. Han kliver ut i poolerna utan att be mig om hjälp, väljer fluga själv utan att rådfråga mig och letar ståndplatser genom sina glasögon. Kastar enträget och envetet på en och samma sten, övertygad om att den håller något vackert som kan förgylla hans dag. Själv andas jag, njuter av stunden och ber till någon däruppe om att dessa stunder ska få fortsätta. Han ropar igen och spöet är nu böjt med drag i linan. Där för en sekund tror han att hugget är ett faktum, för ett tag slår mitt hjärta lite extra snabbt innan det tyvärr visar sig vara en sten denna gång. Jag inser att han fortfarande är min lillgrabb, i alla fall en stund till. Ett litet tag till behöver han mig vid sin sida, i alla fall när det handlar om bottennapp.
Jag vadar ut till honom, tillsammans hjälps vi åt att lösa problemet, på exakt samma sätt som min pappa och jag gjorde på våra fiskeäventyr när jag var tonåring. När jag en gång trodde att bottennappet var ett faktum, precis innan bottennappet så sakta började röra på sig, tungt och jag skrek på min pappa som kom till min undsättning och gäddan på 12,3 kilo landades efter 20 minuters kamp. Tyvärr var det inte så denna dag i Mörrum, flugan var fast i en sten och inte en blank fet lax, men nästa gång, då rackarns…
Snart är det han som är som jag. Snart är det vi föräldrar som ser upp till våra barn som världens mest kunniga och pålästa. När våra barn blivit våra största idoler här på jorden. När de får känna sig bäst i hela världen, hela tiden. Kanske handlar det om att hjälpa oss med huset, med datorn, programmera fjärrkontrollen till tv:n eller ringa läkaren åt oss. Eller kanske att få fiska tillsammans…Mete, spinn eller flugfiske spelar ingen roll, bara vi får göra det tillsammans. Vår glädje i att få tid tillsammans med våra barn och förhoppningsvis våra barnbarn. Att få se lilleman som nu står där ute i pool 16 ta hand om sin son eller dotters fastsatta fluga, att få se barnbarnets flöte försvinna under ytan eller få hjälp dem med att få öringen tryggt in till åkanten här i Mörrum. Lyckas vi så lyckas dem! Att vi ser dem, lär dem och vägleder dem, oavsett var, oavsett vad!
Tack Mörrumsån, tack för idag, tack för din guidning och att du gav mig tid att reflektera kring hur stort det är när det händer, när något nytt tar vid…Tack fantastiska hängbro för det du gav mig idag!
Lämna ett svar