Jenny Wall tar stora steg mot de stora arenorna

Jenny Wall är en mycket talangfull och musik-intresserad 22-åring som bor strax utanför Kisa. Hon gillar färg, musik och form och drömmer om att få ägna sig åt musiken på heltid.

Lyssnar man på hennes låtar via Spotify, tar till sig texterna och de budskap som hon förmedlar så är det inte svårt att ställa sig bakom de positiva recensioner hon fått.
Musiken varvas med att vara förföriskt, drömmande vackert till lite mer tempo. Texterna är existentiella, djupa och emellanåt lite mörka. Men oftast speglar musiken att man ska känna att det är ok att vara som man är, att vi alla är olika och det är det som gör att världen ser ut som den gör. Hennes röst går rakt in in och träffar kärnfullt på det sätt som antagligen är syftet. Tungt, sorgset och nästan överstigligt men med en urkraft att kunna hitta tron på livet, på sig själv och att det finns en morgondag, för alla.

lättare att Acceptera
Jenny fick i vuxen ålder det fastställt att hon har ADHD och GAD. Hon hade önskat att man förstått henne tidigare, redan när hon gick in låg och mellanstadiet för att hon lättare accepterat och förstått sig själv. Att omgivningen vet och förstår varför vissa situationer kan vara jobbiga.

Vad betyder det då att ha dessa två diagnoser?
– Egentligen är det just det jag vill komma ifrån, jag vill inte hamna i ett fack där jag är en diagnos, utan att jag är musiker Jenny Wall. Att det är Jenny Wall som är på sitt sätt precis som du är på ditt sätt.
Men visst är det fördelar med att man nu vet och lättare förstår varför jag reagerar som jag gör och att jag vet att för mig är det naturligt. Jag har hela tiden känt att jag inte passar in, att jag inte är som alla andra, jag har känt ett utanförskap som stundtals har varit så fruktansvärt jobbigt, både för mig själv men även för de som står mig nära.
Att leva med ADHD för mig har varit jobbigt då jag var bra på saker som inte alltid räknades i skolan. Jag hade och har svårt för att komma ihåg saker, att hålla tider, men jag är bra på musik. Jag går ”all in” för det jag känner mig trygg i och det har då varit kulturen. Men som sagt, jag stämde inte riktigt in i skolmallen. Jag bytte skola flera gånger och hoppade även av gymnasiet.
Att då hitta sig själv och känna att man duger till något så var musiken min räddning. Att sjunga och förmedla något handlar om ge andra verktyg att må bättre de gånger man mår dåligt, för det gör alla då och då. Innan jag fick min diagos handlade ADHD om att bita ihop, ständigt försöka vara som alla andra. Det var som du förstår ohållbart.

Vad betyder musiken för dig?
– För mig har musiken betytt så mycket så har den räddat mitt liv. Det är det korta svaret. Det långa svaret är ett sätt att klara av saker som är svåra att sätta ord på och få ut det genom att skriva texter och skriva av mig. En plats att rymma till och att må bra. Jag har lyxen att jobba tillsammans med personer som dels är musiker och dels bästa vänner som är med mig på och utanför scenen.
Det finns förhoppningsvis andra i liknande situationer som ser att jag har rest mig upp och står här rakryggad och trivs med livet och det jag gör. Kan jag få en person som ser detta och få den på andra tankar och tycka att den duger som den är, då har  jag lyckas.
Musiken handlar om att förmedla styrka till andra.

Mitt Kinda
– Tryggheten här i Kinda värdesätter jag högt och jag trivs mycket bra här. Men visst, det kanske är lättare att slå igenom som artist på andra orter, men jag hoppas att det ska gå även från Kinda. Många lyssnar ju på musik via Spotify och youtube.
Då jag ännu inte kan försörja mig på det jag älskar mest av allt så har jag jobbat med allt från förskola till Tolvmanna-
backen. Det trivs jag också med men musiken har en ointaglig förstaplats.
Jag tror inte att jag är något hjälte-exempel på hur man kan leva med ADHD, men alla behöver inte en studentmössa för att klara livet. Man kan ta sig fram på andra sätt. Man måste inte göra eller tycka som alla andra för att vara ok. Finns inget rätt eller fel på hur man ska vara.
Nu är jag glad att jag vet mina förutsättningar och ser ADHD som en styrka och inte som ett problem.

Liljeholmens
Jenny har gått singer songwriter på Liljeholmens folkhögskola under ett år och ytterligare ett år på konstlinjen.
– Här utvecklades jag så otroligt mycket, inte minst på det personliga planet, en fantastisk studietid.

Du firar snart tio år med musiken hur känns det?
– Musiken har alltid handlat om att utgå från mina känslor och det gör det fortfarande. Har lärt mig mycket under dessa tio år.  Sjunga på rätt sätt, skriva mer medvetet och utvecklats som artist. Nu har jag hittat min grej och min genre, mitt egna sound och en röd tråd, efter att testat mig fram så känner jag mig  hemma i den stil jag har idag både språk- och sångmässigt. Numera skriver jag endast på svenska för att få fram rätt känslor och budskap men jag sjunger ju såklart mina tidigare låtar även att de är på engelska. Min röst jämförs ofta med med Laleh och Veronica Maggio, även när det gäller genre. Jag har en vision till varje låt som jag skriver men sätter sällan genren att den ska vara pop eller rock. Utan kanske snarare romantisk, drömmande eller kanske någon annan beskrivning. Möjligtvis att man kan kalla min stil för svensk pop.
Jenny Wall och ackompanjeras av Wictor Helgesson, David Larsson, Per Eriksson, Oliwer Stenberg samt Alessandro Montanari.
Det är helt fantastisk fina och duktiga musiker som jag får spela med. I sommar är spelningar inplanerade på Eneby Rock, Eksjö Stadsfest, Levande torg, Café Columbia och i Linköping.

Skivsläpp
– Jag kommer att släppa en ny singel vilken dag som nu, som heter Släpp mig fri. Det kommer ganska snart ännu en låt som jag tror mycket på och som är en remix av Upp igen.

Enebyrock
– Här har jag varit med sedan starten vilket i år är 7:e året som jag står på scenen.
Detta var min första stora spelning som jag uppträdde på och jag var så otroligt nervös. Då en rädd tonåring, nervös för att glömma texten. Nu står jag på samma festival och känslan att nu kliva upp på scenen där rädslan bytts ut till stolthet och ser musiken på något som min framtid.

10 år framåt
– Jag vet inte vad jag gör om en vecka vilken svår fråga. Men jag hoppas att jag håller på med musiken och att jag får jobba på ett kreativt sätt, med musik, konst eller foto.
Men visst drömmer jag om att ska bli uppringd för att stå på de stora scenerna.

Text Gunilla C Johansson

Bild Emma Gustafsson


Publicerat

i

av

Etiketter:

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *